[Daggeckos] av släktet Phelsuma

Historik,utbredning och habitat
Släktet Phelsuma delas in i totalt 38 arter av vilka de flesta är indelade i underarter. Totalt finns idag 63 Phelsuma arter inkluderat alla underarter. Den första som beskrevs var Phelsuma cepediana (Merrem 1820). Fortfarande är taxonomin förvirrad och nya artindelningar sker ständigt. Även en del fram till nu okända arter beskrivs nästan varje år. Bara under 1990 talet har 6 helt nya arter hittats och beskrivits. Den senaste i den raden var Phelsuma berghofi (Kruger 1996). Den hittades först av Hans Peter Berghof som namnet antyder,vilken på sin senaste resa förra året(och årtusendet) hittade ytterligare en hittills okänd Phelsuma. Den påträffades i en regnskogsravin genom ett berg, i ett annars väldigt torrt område på mellersta Madagascar. Ravinen är cirka 200 meter lång och ett tiotal meter bred. Detta ytterst lilla utbredningsområde är något som kännetecknar de flesta arterna. Detta har också bidragit till att de flesta av arterna idag är starkt hotade. Dels från utplockning,men kanske framförallt pga. habitatförstöring. De allra flesta arterna härstammar från Madagascar samt ögrupperna Comorerna, Mauritius, Reunion och Seychellerna. En art P.andamanensis lever på ögruppen Andaman Islands söder om Indien och tre arter kommer från det Afrikanska fastlandet. De flesta lever i regnskogsmiljö och är ofta bundna till endast en trädart. Några få arter lever i torrare miljöer. De flesta är mer eller mindre trädlevande med undantag av två arter som nästan uteslutande lever på marken. Alla med ett undantag P.guntheri är helt dagaktiva.

Utseende samt storlek
Man brukar dela in släktet Phelsuma i tre storleksgrupper. Först har vi de stora arterna som varierar mellan 18-30 cm, de mellanstora 13-18 cm och till sist de små 10-12 cm. Kännetecknande för så gott som alla arter är de briljanta färgerna. De fåtal arter som lever i torra varma områden, och på grund av stark värme bara är aktiva morgon och kväll samt den nattaktiva P.guntheri, är de enda som saknar färgprakt. Grundfärgen är för det mesta metallic grön. Ovanpå den ett varierande mönster av linjer och fläckar i blått, rött, gult, orange, svart och brunt. För många kan skilnaden mellan två likstora arter vara svår att avgöra.Alla arter har dock speciella kännetecken som alltid finns där, även om varationen i övrigt kan vara stor. Som exempel kan nämnas den mest förekommande arten inom terrariehobbyn P.madagascariensis grandis. Denna underart kan variera från nästan helt grön med någon enstaka röd fläck till att vara nästan helt röd. Vad som alltid finns där är ett rött streck som går från nosen till ögat. Det är alltid tydligt och fortsätter aldrig bakom ögat, till skillnad från nominatformen P.madagascariensis madagascariensis. Ett problem som ofta dyker upp är att djur av samma art men olika underarter säljs under bara artnamnet. Då två närstående djur kan leva i vitt skilda miljöer är det då helt omöjligt att ge djuret rätt förutsättningar i terrariet. Det är därför väldigt viktigt att man får reda på exakt vilken underart det rör sig om. Klimatet på Madagascar är oerhört varierande. Arter av släktet förekommer såväl i extremt torra miljöer, fuktiga och varma låglandsregnskogar till kalla och extremt fuktiga bergsregnskogar. Då vissa arter förekommer på höga höjder mellan 2000 till 2500 meter är det viktigt att ådstakomma temperatursänkningar nattetid i terrariet.

Terrariet, inredningen,belysning och värme
På grund av att de flesta arter är trädlevande bör terrariet vara byggt på höjden. Lämpliga storlekar för de tre storleksgrupperna kan vara: Större arter: 50X50X90cm (LXBXH), Mellanstora arter: 40X40X50cm och för de små arterna: 35X35X45 cm. Då många arter lever i fuktiga miljöer är det viktigt att sörja för god ventilation. Att rekomendera är ventilation både i taket på terrariet och i nederkant på ena sidan. För de flesta arterna är en luftfuktighet mellan 65-80 % lagom. Det erhåller man lätt genom en daglig dusch med en vanlig blomspruta. Använder man barkmull eller liknande som bottensubstrat och håller det konstant fuktigt (ej blött), samt inreder med riktiga växter håller sig luftfuktigheten konstant.

En stor fördel med så små och lätta terrarieinnevånare som daggeckos är möjligheten att inreda med vackra men också känsliga växter, som av större djur genast skulle förstöras. Lämpliga och dekorativa växter är till ex. Bromelider, Tillandsier och orchideer. En viktig detalj gällande inredningen som måste finnas i varje daggeckoterrarium är bamburör eller liknande. (Själv använder jag torra stammar av Jättebjörnloka). Dessa fyller ett flertal viktiga funktioner. Man bör se till att rören har en innerdiameter som är något större än ödlans. Man sågar sedan upp ett eller flera hål i röret som ödlan kan ta sig in igenom. Rören klämmer man sedan fast mellan botten och tak i terrariet. Nu har djuren fått ett allderles utmärkt gömmställe. Vill man vara extra petig väljer man rör som matchar både hanens och honans storlek. Honorna är oftast lite mindre än hanarna. På detta sätt får honan ett gömställe där hon kan få vara ifred för en ibland påträngande hane. I dessa rör kommer också honan att lägga sina ägg. Sittande med huvudet nedåt på dessa rör solandes under lysrören, är också favoritställningen hos daggeckos. Det leder oss till terrariets belysning och uppvärmning. Om vi håller oss till terrarier av (normal) storlek det en enkel sak. Som enda belysning och värmekälla användes lysrör. Då alla Phelsuma arter är mycket mer känsliga för värme än för kyla fungerar det optimalt. Temperaturen bör dagtid ligga runt 28-29 grader C och får falla till ca: 21-22 nattetid. Vintertid kan man dra ner temperaturen några grader. Har man på terrariet 2 lysrör som sommartid får lysa 14 timmar per dygn, och vintertid drar ner ljustimmarna till 10 timmar faller det sig naturligt. Det vill säga om inga andra värmekällor är inblandade. Kvaliten på ljuset är viktigt.Så kallade dagsljusrör eller fullfärgsrör är absolut ett måste. Det finns idag ett antal bra ljusrör som ger bra ljus och som bonus också Uv -ljus. Vad man måste se upp med vad gäller Uv är vitaminiseringen av djurens foder. Låter kanske konstigt men Uv-ljusets uppgift är att tillhandahålla de små liven med livsviktig D3 vitamin. Denna vitamin förekommer också i de flesta multivitaminpreparat, i lika varierande mängder som mängden Uv i olika lysrör. Överdosering av D3 vitamin ger samma symptom som brist av densamma. (Bäddat för problem?)

Foder och Vitaminer
Ytterligare en fördel med daggeckos är att de är både insektsätare och fruktätare. Lämpligt är att sommartid mata ödlorna två ggr.per vecka med insekter och en med frukt. Vintertid räcker det att ge dem insekter en gång och frukt en gång per vecka. Ju mer varierat foder, i form av olika insekter och olika frukter desto bättre kommmer djuren att må. Ge inte heller för mycket mat då feta djur producerar färre ägg och går en tidigare död till mötes. En firma i Tyskland har under en längre tid obducerat döda reptiler, och däribland flera hundra Phelsuma. Den vanligaste dödsorsaken(85%) var fettlever. Orsaken till det är oftast för ensidig kost eller kost i för stora mängder. Som basfoder fungerar syrsor absolut bäst och ger stor variation i storlek för olika stora arter och ungar. Som bra komplement kan nämnas Vaxmott, Gråsuggor, Gräshoppor och Bananflugor. Vid varje matning bör man skaka foderdjuren i något multivitaminpreparat. Själv använder jag Miner-All från Sticky Tong Farm. Det finns i två varianter.Ett med D3 vitamin och ett utan. Bland de frukter som uppskattas är tex. Papaya, Mango, Banan och Persika. Bland en mängd olika saker som kan användas för att dryga ut kosten, kan följande nämnas:
Yougurt
Honung
Barnmatspureer (frukt)
Sylt
Det har också på senare tid dykt upp en del färdiga foderpreparat från en del tillverkare. Som ex. kan nämnas Zoo Meds Daygeckofood. Inga av dessa vill jag rekomendera som annat än variation tillsammans med övriga nämnda foder. Anledningen är den tvivelaktiga innehållsförteckningen som i princip inte säger någonting. Vad gäller frukten underlättar det om man presenterar fodret en bit upp i terrariet då ödlorna ogärna går ner till marken. Ett lätt sätt är att använda skruvkorkar av plast till Petflaskor som klämms fast i en sugproppshållare avsedd för doppvärmare. Passar perfekt. Sen är det bara att trycka fast den på lämplig plats. Även i fruktfodret ska givetvis vitaminer blandas i. Ett bra sätt att tillhandahålla honorna kalk, är att ställa in en liten skål med krossade äggskal. Ta skalen från frukostäggen och krossa dem till 1-2mm stora skärvor. Ödlorna äter direkt av det.

Sjukdomar
Det här blir ett ganska kort stycke då sjukdomar lyckligtvis är något daggeckos sällan drabbas av. Det vill säga annat än sjukdomar vi som ägare ställt till med. Om man tittar på djur som inte är fångade i det vilda och pga. det bär på allehanda parasiter är de vanligast förekommande problemen relaterade till olika typer av brister. Brist på hygien, brist på ventilation, brist på fuktighet, brist på näringsriktigt foder. Då de flesta arterna lever i en ganska fuktig miljö, är det givetvis viktigt med renhållning. I varm och fuktig miljö som dessutom är skitig och dåligt ventilerad frodas allehanda bakterier. Djuren drabbas av andningsproblem med olika inflamationer som följd. Håller man terrariet för torrt får ödlorna snabbt problem att ömsa skinn. Då alla Phelsuma är skygga, lättstressade och på grund av ömsningsproblemen tappar förmågan att klättra dör de snart av stress. Ett varierat och näringsriktigt foder är givetvis också en förutsättning. Vare sig man matar med insekter eller frukt bör man tillsätta vitaminer vid varje matning. Särskilt viktigt är det för ungarna som växer ganska snabbt och därför lättare drabbas av bristsjukdomar. Även honor som producerar ägg har ett högre krav på tillskott i fodret.

Parning och äggläggning
Normalt sett blir de flesta arter av Phelsuma könsmogna vid 7-10 månaders ålder. Det hör till ovanligeterna att man får se själva parningen, men spåren efter är ofta desto tydligare. Hanen uppvaktar honan genom att med robotliknande rörelser och skakande på huvudet närma sig honan. Hon beter sig oftast lite avvaktande till en början, men accepterar snart hans inviter. Hanen biter sig då fast i honans kalksäckar och parar sig därefter. Parningen tar allt ifrån ett par minuter till en halvtimme. Oftast är hanen ganska hårdhänt, och lämnar ibland rejäla bitmärken efter sig. Det är det säkraste sättet att få reda på att parning har ägt rum. Två till tre veckor efter parning lägger så honan ett eller oftast två ägg. Man kan dela in arterna i två kategorier. Ägglimmande och icke ägglimmande. De som inte limmar fast sina ägg hör till den enklare gruppen att kläcka. Den främsta anledningen är förstås att äggen lätt kan flyttas till en äggkläckare och därigenom lättare kontrollera temperatur och fuktighet. Äggen läggs nästan utan undantag i ett bamburör eller liknande. Oftast dessutom alltid i samma rör. Äggen sitter ihop i de fall honan lagt två ägg. Försöker man att dela på dem går de ofelbart sönder. Normalt lägger sedan honan på en parning ägg en gång per månad i upp till 10 månader. Den andra kategorin, de sk. Ägglimmande arterna kan vara något besvärligare. Som namnet antyder så limmar de fast sina ägg på underlaget, och att försöka ta loss dem är samma sak som att förstöra dem. Man får helt enkelt kläcka dem på plats.

Kläckning av äggen
Kläckning av äggen är ganska problemfritt, men skiljer sig lite från kläckning av tex. Leopardgeckoägg eller andra läderartade ägg. Alla Phelsuma lägger hårdskaliga ägg. I princip som hönsägg. Ett hårt icke elastiskt skal. Det innebär att äggen behåller sin storlek från att de är lagda till kläckning. Därför bör inte äggen placeras i en kläckare på tex. fuktig vermakulit som många andra reptilägg. Självklart kan man använda vermakulit bara man ser till att äggen inte ligger i direkt kontakt med det. Ett lämpligt hjälpmedel är locken från filmburkar eller dylikt. I dessa lägger man äggen. Det gör att äggen ligger i en fuktig miljö,men utan att ha direkt kontakt med det fuktiga substratet. Äggen tål ganska extrem behandling utan att ta skada. De är också ganska toleranta beträffande temperaturer och fuktighet. Lämpligt kan vara att kläcka äggen under en temperatur på ca: 28 grader och en luftfuktighet på runt 70-80%. Under de förhållandena kläcks äggen beroende på art mellan 35-75 dygn. Vad beträffar de limmande arterna kan det bli krångligare. Extremfallet är när de limmar äggen mellan skjutglasen på terrariet. Då har man bara två alternativ. Öppna terrariet och krossa äggen, eller låta de sitta och inte öppna terrariet förrän de kläcks. (pest eller kolera) Oftast så är det inte lika bökigt, utan äggen limmas fast i ett rör eller på någon sidoruta. I det första fallet kommer Jättebjörnlokarörens fördelar fram. Till skillnad från rör av Bambu kan man skära i dem med ett rakblad. Skär helt enkelt ut den bit som äggen sitter fast på och placera äggen i kläckaren. Äggen på sidorutan däremot får man försöka kläcka på plats. Då de flesta Phelsumaarter inte ser skilnad på en nykläckt unge och en syrsa gäller det att täcka äggen med något. En kapad genomskinlig plastmugg fungerar perfekt. Gör att antal lufthål i den och placera en bit hushållspapper i botten. Tejpa sedan fast den över äggen. Varje gång du duschar djuren, se då också till att pappersbiten också blir fuktig. Muggen fungerar nu som en miniatyrkläckare, i vilken du lätt kan se när ungarna kläcks, och då flytta dem till en lämpligare bostad. Ungarna mäter beroende på art 2-6 cm inklusive svans. Inga tungviktare direkt.

Skötsel av ungar
Skötseln av ungarna skiljer sig inte mycket från föräldrarnas skötsel, med ett fåtal undantag. Då en del arters ungar är mycket aggressiva är det lämpligast att föda upp dem en och en. Då alla Phelsuma är relativt produktiva krävs då en hel del terrarier. Fördelen kan vara att de flesta ungar är mycket små och det gör deras krav på utrymme litet. Jag föder upp alla ungar i modifierade petboxar. Den modell som mäter ca. 25 X 15 X 15 cm ställer jag på högkant. Med en hålsåg borrar jag ett stort ventilationshål i taket som täcks med bananflugesäkert nät. Det ofta gräsligt färgade locket kastar jag bort, och fäster med dubbelhäftande tejp skjutlister på sidorna. Där trycker jag sedan i en glasruta. Det lilla terrariet får då ett mycket trevligare utseende och får rätt propotioner för de små ödlorna. Inredningen låter jag vara mycket enkel. Ett rör som gömställe,en liten växt för trivsel och fuktighet och ett tunnt lager av barkmull som bottensubstrat. Då ungarna är så små som de är så torkar de lätt ut. En eller helst två gånger per dag skall terrariet duschas. Som foder lämpar sig bananflugor, nykläckta syrsor, hoppstjärtar och givetvis frukt. En liten skål med frukt kan stå i terrariet alla veckans dagar den första månaden. Det är dels för att tillgodose ödlornas foderbehov och dels för att undvika dehydrering. Normalt sett når de vuxen storlek på 8-10 månader.

Par eller grupper
De allra flesta arterna ska hållas i par. Man bör också se till att aldrig dela på ett fungerande par då det kan leda till aggressioner mellan djuren. Även ett par som gått ihop under flera år kan få för sig att dom inte gillar varandra efter att de varit separerade under tex. rengöring av terrariet. Några arter kan man hålla i mindre grupper innehållande en hane och flera honor. Dessa är följande:Ph.cepediana,Ph.ornata,Ph.guimbeaui guimbeaui,Ph.klemmeri och Ph.V-nigra pasteuri.
Till sist vill jag önska alla som tycker att Daggeckos verkar interesant lycka till. Jag vill också nämna att alla arter av Phelsuma är listade enligt Cites app. B2 utom P.guntheri som är A1. Det innebär att de av olika anledningar är hotade i sin naturliga utbredning och export från Madagascar är förbjuden utom för fyra arter där exporten är starkt kvoterad. Det är dessutom förbjudet att importera vildfångade reptiler till Sverige överhuvudtaget. Att köpa vildfångat innebär dessutom bara en massa problem.

Magnus Forsberg
magnus.forsberg@mbox302.swipnet.se
Tel/Fax: 0174.71360