Startsidan | Medlemsavdelning | Forum | Bildgalleri | Länkarkiv | Skötselråd | Köp o Sälj | Om oss | Gästbok
Ej inloggad 
 - Grundläggande skötselråd:
Bandvaran
(Varanus salvator)
Blåsvansad varan
(Varanus doreanus)
Daggeckos
(släktet Phelsuma)
Grön leguan
(Iguana iguana)
Kragagam
( Chlamydosaurus kingii)
Leopardgecko
(Eublepharis macularius)
Rödörad vattensköldpadda
(Trachemys s. elegans)
Skäggagam
(Pogona vitticeps)
 
 - Statens Jordbruksverks
    föreskrifter:
SJV´s Regelverk
(L80)
SJV´s Allmänna råd
( L81)
 

[ Skötselråd Leopardgecko ]    Eublepharis macularius


Bakgrund
Leopardgeckon är en köttätande nattaktiv ödla som härstammar från torra klippiga områden i Afghanistan, Pakistan och norra Indien. Leopardgeckon tillhör de primitiva geckoarterna, som kännetecknas av att de har rörliga ögonlock och saknar ”sugkoppar” på tårna. Leopardgeckon kallas ibland även för fetsvansgecko, eftersom den lagrar näring i stora fettdepåer i svansen.

Leopardgeckon brukar vara ett idealiskt val för den som ska skaffa en reptil för första gången. De kan leva i uppemot 20 år, och blir till storleken inte större än ca 20 cm. Ödlan brukar uppnå vuxen storlek vid 9-18 månaders ålder. Normalvikten brukar variera mellan 40-100 gram.


Terrarium
Ett terrarium som ska hålla en leopardgecko bör vara minst 0,5 kvm bottenyta och minst 30 cm högt. SJV´s regler säger mycket mindre. Men med tanke på att dom ibland kan vara i lite för småskaliga så rekomenderar jag lite större. Detta dels med tanke på ödlans välbefinnande och dels med tanke på inredning till terrariet. För varje ytterligare ödla så rekomenderas det att öka terrariets längd med den tillkommande ödlans längd.

Leopardgeckos till skillnad från de flesta andra ökenlevande ödlor, kräver inte de värmekrav som de andra oftast gör. Detta på grund av att leopardgeckos är nattaktiva.
Temperaturen bör hålla mellan 25 - 30 grader C. På den svala sidan så kan man hålla runt 25 grader och gå upp till 35 cgrader på den varma. Högre värme kan stressa ödlan och den blir hyperaktiv, och om man har över 38 grader så kan den rent av dö. Leopardgecko är kallblodiga och reglerar sin värme genom att flytta på sig när det blir för varmt respektive för kallt. Man kan använda en solbadningsplats, men en värmematta/kabel är att föredra. Använd helst inte värmestenar, då det lätt kan bli kortslutning i dessa och skada ödlan.
Ljuset bör styras av en timer, då ödlorna har sin dygnsrytm och vid för olika ljustimmar så kan dom bli stressade och få minskad aptit. Detta kan leda till allvarliga hälsoproblem. Ljuset bör vara tänt i 12 timmar om dagen under sommarhalvåret och kan gå ner till 8 timmar om dagen under vinterhalvåret.

UV ljus är inte nödvändigt för leopardgeckos. Eftersom dessa mest är nattaktiva. Men det är inte helt fel att använda det då många nattaktiva ödlor kommer upp och tar vara på¨den sista solen under skymningen. Vitamin D som dom genom UV ljuset tar upp i huden, ger också en extra kick till det allmänna välbefinnandet.

Som bottenmaterial bör man använda pappershanddukar eller liknande till små leopardungar. detta på grund av att dom gärna pickar i sanden, slutsatsen av det kan bli förstoppning. Sanden packas i tarmen och blir till en cementliknande sten. Dom klarar inte av att få ut detta själv, utan behöver då hjälp. Använd därför också en fuktighetslåda och ett bad till dom. Då detta ger lite förebyggande hjälp samt är mycket bra för att hjälpa till vid ömsning. Till äldre kan man däremot använda bottenmaterial liknande reptibark, sand eller liknande. Jag råder ändå att använda astroturf (konstgräs). Detta är lätt att göra rent, samt dom kan inte skada sig på det.

I terrariet bör du även ha gömställen. Hellst ett i den kalla änden och ett i den varma änden. Ju fler ödlor du har desto fler gömställen bör du ha. Utan gömställen kan leopardgeckosen bli stressad och det kan leda till hälsoproblem. Detta för att, eftersom dom är nattaktiva, så ligger dom ofta och gömmer sig under dagen. Gömstället kan man bygga utav de flesta material. Stenar, PVC rör, Trästockar eller annat man tycker är snyggt. Var noga med att inte göra gömstället för stort. Dom ska kunna ligga ihoprullad och när dom sträcker på huvudet så ska dom kunna nå taket av gömstället. För stort gömställe gör att dom inte känner sig säkra.


Diet
Leopardgeckos är köttätare. Man kan mata dom med de flesta olika insekter. Allt från kackerlackor, syrsor, gräshoppor, mjölmaskar, zoophobasmask till musungar. Men man bör se upp med att inte mata för stort. 2/3 delar av huvudets bredd är en grundregel. Större bör man inte mata. Hos skäggagamer kan detta vara rent skadligt. Födan bör vara gutloadad, detta menas att dom bör vara fodrade med näring och vitaminrik föda.
Små leopardgeckos kan man mata varje natt med så många dom kan äta. Detta kan man göra tills dom kommer upp i 15 cm ungefär. Då kan man gå över till 4 - 5 gånger i veckan. Dom kan klara ett avbrott i födan eftersom dom lagrar fett i kroppen, så det kan räcka med att mata dom två gånger i veckan när dom har vuxit sig stora.

Tillskott: Detta bör ges till unga vid varje måltid upp till en ålder på två månader. Sedan räcker det med att ge dom varannan dag tills dom har fått en vuxen ålder. Då räcker det med två till tre gånger i veckan. Tillskottet bör bestå av Vitamin D3 och calsium. Använder man så kallad multivitamin så räcker det med en gång i veckan.


Vatten
Vatten skall vara obligatoriskt. Inte bara en fuktighetslåda utan även en liten skål med låga kanter som ödlan kan ta sig ett dopp i. Alternativt och mest vanligt, springa genom. Det händer också att dom dricker av vattnet.
Som komplement till detta så bör man duscha terrariet några gånger om dagen. Dricker dom inte vatten från skålen så kommer dom att dricka från löv eller liknande.


Hygien
Tillsammans med utfodringen så hör hygienen till det viktigaste området för en reptilägare att behärska. Många bakterie- och svampinfektioner drabbar reptiler i fångenskap på grund av deras dagliga utsatthet för förorening med avföring, samt en fuktig smutsig omgivning. I det vilda har leopardgeckon stora områden av land att röra sig på, där avföring och matrester kan spridas. Djuren kommer så gott som aldrig i kontakt med detta material. För ödlor i fångenskap är förhållandet annorlunda. Djurägaren måste föra en ständig kamp för att förhindra ansamling av bakterier på grund av kontinuerlig deponering av avfall och matrester.


Buren måste hela tiden hållas ren och torr. Alla föremål som smutsas ner med avföring eller urin ska så snart som möjligt avlägsnas och rengöras eller bytas ut. Burinredningen ska arrangeras så att den lätt kan rengöras. Eftersom människan av naturen är ganska lat så blir rengöringen utförd oftare ju enklare den är att göra. Se alltså till att burinredningen är funktionell hellre än vacker!


Avföring, urin och matrester måste avlägsnas så snart de uppstår. Underlaget i terrariet bör successivt bytas ut så att det hela tiden håller sig fräscht. Inredningen, inklusive mat- och vattenskålar, måste avlägsnas, rengöras och desinficeras minst en gång i månaden, och hela terrariet ett par gånger om året. Ett lämpligt desinfektionsmedel är 0,2% klorhexidin.


Sjukdomar

Metabolic Bone Disease/Benskörhet
Sjukdomen orsakas av felaktig utfodring, där balansen mellan kalcium och fosfor blivit fel. Det vanligaste felet djurägaren gör, är att man glömmer pudra insekterna med kalk, eller att insekterna har utfodrats med dåligt foder. Då blodnivån av kalcium sjunker försöker kroppen kompensera detta genom att bryta ner skelettvävnad och därmed frisätta kalcium. Normal skelettvävnad ersätts så småningom av en svagare bindväv.

Symptomen hos geckon kan vara minskad aptit och förstoppning; muskeldarrningar i benen; nedsatt tillväxt; missbildade eller brutna ben; mjuk käke; krokig ryggrad, eller bakbensförlamning. Ödlan blir även allmänt svag i muskulaturen och orkar inte längre resa upp kroppen från underlaget.

MBD är en livshotande sjukdom om den inte kommer under behandling i tid. Problemet är att sjukdomen vanligen har utvecklats sakta under många månader, och det tar i allmänhet lika lång tid att behandla djuret. Behandlingen består av alltifrån ändrad utfodring och miljö, till injektionsbehandling med kalk, antibiotika, vitaminer och ibland hormoner. Många leopard-geckos kan återhämta sig, men ibland kvarstår någon typ av skelettskada hela livet.

Förstoppning
Förstoppning tillhör de allra vanligaste sjukdomsproblemen hos leopardgeckos. Vanligen orsakas sjukdomen av att ödlan äter av underlaget i terrariet, oftast grus eller sten. Materialet packas ihop till cementliknande klumpar i tarmen, och ödlan klarar inte av att utan hjälp bajsa ut detta.

Tillståndet kan snabbt bli livshotande. Vissa ödlor går att rädda men detta kräver ofta intensivbehandling under lång tid. Bästa behandlingen är därför förebyggande åtgärder, t ex att undvika sand eller grus som underlag i terrariet, samt att se till att ödlan har tillgång till fuktighetslåda eller bad.

Ömsningsproblem
Om leopardgeckos hålls i en torr miljö utan tillgång till badmöjlighet eller fuktighetslåda, så är det mycket vanligt att ödlan får problem vid ömsningen. Ofta blir små hudflagor sittande kvar på tårna. När ödlan fortsätter växa fungerar dessa kvarsittande hudflagor som ”gummisnoddar” och stryper blodförsörjningen till tån. Klon ramlar av, och yttersta delen av tån kan skrumpna och falla bort. Ibland kan ödlan i stället ha problem med att bli av med all hud på ögonlocken. Kvarsittande rester kan irritera, varför ödlan kanske gnuggar huvudet mot föremål i terrariet, och därmed riskerar att skada hornhinnan.

Svanslossning
Leopardgeckos tillhör de ödlearter som har förmågan att lossa svansen då den känner sig hotad. Man ska därför alltid vara försiktig med att gripa tag i svansen på en gecko, eftersom man annars kan bli stående med svansen i handen! Skulle detta trots allt hända, så brukar en ny svans ganska snabbt kunna växa ut igen. Den blir dock aldrig lika jämn och vackert tecknad som den gamla svansen.

Inälvsparasiter
Hos alla viltfångade reptiler är problem med inälvsparasiter mycket vanligt. Leopardgeckos tillhör de reptilarter som numera uppföds i stor mängd i fångenskap, varför riskerna med parasiter ofta är minimala. För säkerhets skull kan dock ett avföringsprov lämnas in för undersökning i mikroskop.

 

Skrivet av Stellan Karlgren






@ Ödlehemmet 2008